detta enda goda: skönhet. Må livet vara som en rosenbuske, blomstra av kärlek, vin och nöjen, och må dess rosor stå varje man till buds! Se, detta önska vi, och vårt land bär stränghetens, allvarets, försakelsens drag. Vårt land är grubblets eviga symbol, men vi ha inga tankar.
O Värmland, du sköna, du härliga!»
Så talade han med tårar i ögonen och med av ingivelse darrande stämma. Flickorna hörde honom med undran och inte utan rörelse. Föga anade de känslornas djup, som doldes under denna av skämt och löjen glittrande yta.
Då det led mot kvällen och de åter stego upp i skrindan, visste flickorna knappast vart patron Julius körde dem, förrän de stannade framför trappan till Ekeby.
»Nu ska vi in här och ta oss en sväng, flickor,» sade patron Julius.
Vad sade kavaljererna, då de sågo patron Julius komma med en vissnad krans kring hatten och skrindan full av flickor?
»Vi kunde nog tro, att flickorna hade dragit av med honom,» sade de, »eljest hade vi haft honom här tillbaka flera timmar tidigare.» Ty kavaljererna mindes, de, att detta var just den sjuttonde gången patron Julius hade försökt att lämna Ekeby, en gång varje flyende år. Nu hade patron Julius redan glömt både detta försök och alla de andra. Hans samvete sov på nytt sin ett-års sömn.
Han var en dråplig man, patron Julius. Han var lätt i dansen, frisk vid spelbordet. Penna,
388
