Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/447

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

pensel och stråke lågo lika väl för hans hand. Han hade ett lättrört hjärta, sköna ord på tungan, strupen full av visor. Men vartill skulle allt detta ha gagnat honom, om han inte hade ägt ett samvete, som lät sig förnimma blott en gång om året, liknande dessa sländor, som frigöra sig ur de dystra djupen och taga vingar för att leva blott några timmar i dagsljus och solglans?


389