Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/450

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

dagens uppstigande moln, som förde de saliga in i himmelens härlighet. Handen, som fört penseln, hade varit kraftig, men också något styv, så att molnen mera hade kommit att likna de krusiga lockarna i en allongeperuk än växande berg av mjuk dimma. Och så, som de heliga hade tagit gestalt för målarens fantasi, hade han inte förmått återge dem, utan han hade klätt dem efter människosätt i långa, röda kåpor och styva biskopsmössor eller i svarta kaftaner med stela pipkragar. Han hade givit dem stora huvuden och små kroppar, och han hade försett dem med näsdukar och bönböcker. Latinska sentenser flögo dem ur munnen, och för dem, som han förmenade vara ypperst, hade han anbragt stadiga trästolar på molnryggarna, så att de bekvämt sittande kunde färdas in i evigheten.

Men det visste ju envar, att andar och änglar aldrig hade visat sig för den stackars konstnären, och så undrade man inte mycket över att han inte hade kunnat göra dem så överjordiskt sköna. Den gode mästarens fromma målning hade nog synts mången övermåttan ljuvlig, och mycken helig rörelse hade den väckt. Den kunde nog ha varit värdig att skådas också av våra ögon.

Men under kavaljersåret lät greve Dohna vitmåla hela kyrkan. Då blev takmålningen förstörd. Likaså blevo alla lerhelgonen tillintetgjorda.

Ack, de lerhelgonen!

Det skulle vara bättre för mig, om mänsklig nöd kunde göra mig så mycken sorg som den jag har känt över deras undergång, om människors


392