grymhet mot människor kunde fylla mig med sådan bitterhet, som den jag har erfarit för deras skull.
Men tänk bara: där fanns en S:t Olof med krona om hjälmen, yxa i handen och en knäfallande jätte under fötterna; där fanns på predikstolen en Judit i röd tröja och blå kjortel, med ett svärd i ena handen och ett timglas i den andra, i stället för den assyriska fältherrens huvud; där fanns en hemlighetsfull drottning av Saba i blå tröja och röd kjortel, med gåsfot på det ena benet och handen full av sibyllinska böcker; där fanns en grå S:t Göran, liggande ensam på en bänk i koret, ty både hästen och draken hade blivit sönderslagna; där fanns S:t Kristoffer med den grönskande staven, och S:t Erik med spira och bila, iförd fotsid guldblommig kåpa.
Jag har suttit där i Svartsjö kyrka så mången söndag och grämt mig över att bilderna voro borta, och längtat efter dem. Jag skulle inte ha sett så noga efter om det hade fattats dem näsa eller fötter, om förgyllningen hade bleknat och färgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrålade av legendernas glans.
Det lär alltid ha varit så med dessa helgon, att de tappade sina spiror eller öron eller händer och måste lagas och putsas. Församlingen tröttnade på det och längtade att bli av med dem. Men bönderna hade nog inte gjort helgonen någon skada, om inte greve Henrik Dohna hade varit. Det var han, som lät taga bort dem.
Jag har hatat honom därför, såsom blott ett
