barn kan hata. Jag har hatat honom, som den svultna tiggaren hatar den snåla matmodern, som nekar honom bröd. Jag har hatat honom, som en fattig fiskare hatar en okynnig pojke, som har förstört hans nät och huggit hål i hans båt. Var jag inte hungrig och törstig under dessa långa gudstjänster? Och han hade tagit bort det bröd, av vilket min ande skulle ha levat. Längtade jag inte ut i oändligheten, upp till himmelen? Och han hade förstört min farkost och rivit det nät, med vilket jag skulle ha fångat heliga syner.
Det finns intet rum i de vuxnas värld för ett riktigt hat. Hur skulle jag numera kunna hata en så ömklig varelse som denna greve Dohna eller en vansinnig sådan som Sintram eller en förslappad världsdam sådan som grevinnan Märta? Men när jag var barn! Det var deras lycka, att de voro döda för så längesedan.
Prästen stod kanske därframme på predikstolen och talade om frid och försonlighet, men till vår plats i kyrkan kunde aldrig hans ord höras. Ack, om jag hade haft dem där, de gamla lerhelgonen! De skulle nog ha predikat för mig, så att jag hade kunnat både höra och förstå.
Men nu satt jag oftast och tänkte på hur det var, då de blevo bortrövade och förstörda.
När greve Dohna hade låtit förklara sitt äktenskap upphävt i stället för att uppsöka sin hustru och låta legalisera det, hade detta väckt allas harm, ty man visste, att hans hustru hade lämnat hans hem endast för att inte bli pinad till döds. Det tycktes
394
