Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/455

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

nu, som om han skulle vilja återvinna Guds nåd och människors aktning genom ett gott verk, och så lät han reparera Svartsjö kyrka. Han lät vitstryka hela kyrkan och riva ned takmålningen. Han själv och hans drängar buro bilderna ned i en båt och sänkte dem i Lövens djup.

Hur kunde han dock våga att lägga sin hand på dessa Herrans väldiga?

O, att illdådet fick ske! Den hand, som avhuggit Holofernes’ huvud, förde den då inte mer ett svärd? Hade Sabas drottning glömt all hemlig kunskap, som sårar farligare än en förgiftad pil? S:t Olof, S:t Olof, gamla viking, S:t Göran, S:t Göran, gamla drakdödare, dånet av edra bragder är då dött, underverkens gloria utslocknad! Men det var väl så, att de heliga inte ville bruka våld mot förstörarna. Eftersom Svartsjö bönder inte längre ville bestå färg till deras rockar och förgyllning till deras kronor, tilläto de, att greve Dohna bar dem ut och sänkte dem i Lövens bottenlösa djup. De ville inte längre stå där och vanpryda Guds hus. O, de hjälplösa, mindes de den tid, då böner och knäfall hemburos dem?

Jag tänkte på denna båten med sin last av helgon, som gled fram över Lövens yta en stilla sommarkväll. Karlen, som rodde, tog långsamma årtag och kastade skygga blickar på de sällsamma passagerare, som lågo i fören och aktern, men greve Dohna, som också var med, var inte rädd. Han tog dem en och en med högstegna händer och kastade dem i vattnet. Hans panna var klar, och

395