han andades djupt. Han kände sig som en kämpe för den rena evangeliska läran. Och det skedde intet under till de gamla helgonens ära. Tysta och modlösa sjönko de ned i förintelsen.
Men nästa söndags morgon stod Svartsjö kyrka skinande vit. Inga bilder störde mer den inre betraktelsens ro. Endast med själens ögon skola de fromma skåda himmelens härlighet och de heligas anleten. Människors böner skola på egna starka vingar nå den Högste. Inte mer skola de haka sig fast vid helgonens klädafåll.
Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes längtans mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.
Den söndagen satt greve Dohna i en blomsterprydd länstol i koret för att ses och prisas av varje man. Nu skulle han äras, som hade låtit laga de gamla bänkarna, förstört de vanprydande bilderna, låtit sätta in nytt glas i alla trasiga fönster och låtit stryka hela kyrkan med limfärg. Sådant stod honom förvisso fritt att göra. Om han ville blidka den Allsmäktiges vrede, så var det ju gott, att han smyckade hans tempel så väl han förstod. Men varför tog han då pris för det?
Han, som kom med oförsonad stränghet på sitt samvete, han kunde ju ha lagt sig på knä
396
