nere på skampallen och bett sina bröder och systrar i kyrkan anropa Gud, att han måtte tåla honom i sin helgedom. Det hade varit bättre för honom, om han hade stått där som en arm missdådare, än att han skulle sitta ärad och välsignad framme i koret och taga pris, därför att han hade velat försona sig med Gud.
Å, greve, han hade förvisso väntat dig vid skampallen. Han kunde inte låta gäcka sig, därav att människorna inte vågade klandra dig. Han är ännu den nitälskande Gud, som låter stenar tala, när människor tiga.
När gudstjänsten var slut och sista psalmen sjungen, lämnade ingen kyrkan, utan prästen steg upp på predikstolen för att hålla tacksägelsetal till greven. Men så långt fick det ändå inte gå.
Ty dörrarna slogos upp, och där kommo de gamla helgonen åter in i kyrkan, drypande av Lövens vatten, nedsölade av grön dy och brun gyttja. De hade väl förnummit, att här skulle talas hans lov, som störtade dem i förintelsen, som drev dem ut ur Guds heliga hus och sänkte dem i de kalla, upplösande böljorna. De gamla helgonen vilja ha ett ord med i laget.
De älska inte vågornas entoniga skvalp. De äro vana vid psalmsång och böner. De tego och läto allt ske, så länge de trodde, att det skulle lända till Guds ära. Men så var det inte. Här sitter greve Dohna i heder och ära framme i koret och vill tillbedjas och prisas i Guds hus. Sådant kunna de inte
