tåla. Därför ha de stigit upp ur sin våta grav och tåga in i kyrkan, igenkännliga för allt folket. Där går S:t Olof, med kronan om hatten, och S:t Erik, med guldblommorna på kåpan, och den grå S:t Göran och S:t Kristoffer, inga flera: drottningen av Saba och Judit hade inte kommit.
Men då folket har hunnit hämta sig från sin förvåning, går det en hörbar viskning genom kyrkan:
»Kavaljererna!»
Ja, visst är det kavaljererna. Och de gå rätt fram till greven utan att säga ett ord och lyfta upp hans stol på sina axlar och bära honom ut ur kyrkan och sätta ned honom på kyrkbacken.
De säga ingenting och se varken åt höger eller åt vänster. De bära helt enkelt ut greve Dohna ur Guds hus, och då detta är gjort, gå de åter bort, tagande närmaste vägen ned till sjön.
De antastades inte och spillde inte heller mycken tid på att förklara sin mening. Den var tydlig nog: »Vi, Ekeby kavaljerer, ha vår tanke för oss. Greve Dohna är inte värd att prisas i Guds hus. Därför bära vi ut honom. Må nu vem som vill frakta honom in igen.»
Men han blev inte inburen. Prästens lovtal blev aldrig hållet. Folket strömmade ut ur kyrkan. Där var ingen, som tänkte annat, än att kavaljererna hade handlat rätt.
De påminde sig den ljusa, unga grevinnan, som hade blivit så grymt pinad där på Borg. De påminde sig henne, som hade varit så god mot fattigt
398
