Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/463

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

spinnrockshjulets snodd i olag. Han slängde katten ned på hundens huvud och skrattade så, att det ljöd kring kuset, då de två kamraterna läto stundens hetta bryta gammal vänskap och drabbade samman med spända klor, ilskna ögon och resta hår.

Kom så gästgivarmor in, lockad av larmet. Hon blev stående på tröskeln och såg på mannen, som skrattade åt de stridande djuren. Hon kände honom väl, men då hon sist såg honom, hade han suttit på fångkärran och haft handklovar på sig. Hon mindes det väl. För fem och ett halvt år sedan hade tjuvar under vintermarknaden i Karlstad stulit bort landshövdingskans smycken. Många ringar, armband och spännen, högt skattade av den ädla frun, ty det mesta var arv och gåvor, hade då gått förlorade. Aldrig blevo de återfunna. Men ett rykte löpte snart kring landet, att kapten Lennart på Helgesäter skulle vara tjuven.

Bondkvinnan hade aldrig kunnat förstå hur ett dylikt rykte hade kunnat uppkomma. Var han då inte en god och hederlig man, denna kapten Lennart? Han levde lycklig med sin hustru, som han först för ett par år sedan hade hemfört, ty han hade sent fått råd att gifta sig. Hade han inte numera en god bärgning av sin lön och sitt boställe? Vad kunde locka en sådan man att stjäla gamla armband och ringar? Och än underligare syntes det henne, att ett sådant rykte kunde bli så trott, så fullt bevisat, att kapten Lennart fick avsked, miste sin svärdsorden och blev dömd till fem års straffarbete.


26.401