Själv hade han sagt, att han hade varit på marknaden, men rest därifrån, innan han hade hört talas om stölden. På landsvägen hade han funnit ett fult gammalt spänne, som han hade tagit med sig hem och givit barnen. Detta spänne var dock av guld och hörde till de stulna sakerna. Det blev skuld till hans olycka. Men allt hade egentligen varit Sintrams fel. Den elake brukspatronen hade spelat angivare och uttalat det fällande vittnesmålet. Det tycktes, som om han hade behövt skaffa undan kapten Lennart, ty kort därefter öppnades en rättegång mot honom själv, fördenskull att det hade blivit upptäckt, att han hade sålt krut till norrmännen under 1814 års krig. Folket trodde, att han hade varit rädd för det vittnesmål kapten Lennart skulle kunnat avgiva mot honom. Nu blev han frikänd på grund av bristande bevisning.
Gästgivarmor kunde inte se sig mätt på mannen. Han hade fått grått hår och böjd rygg, han hade nog haft det svårt. Men sitt vänliga ansikte och sitt muntra lynne hade han kvar. Han var ännu samma kapten Lennart, som hade lett henne fram till altaret, då hon stod brud, och dansat på hennes bröllop. Han måste helt visst ännu stanna och prata med varje människa han mötte på vägen och kasta en slant åt varje barn. Han skulle ännu säga åt varje rynkig käring, att hon blev yngre och vackrare dag för dag, och han skulle ännu en gång kunna ställa sig på en tunna och spela fiol för dem, som dansade kring majstången. Å Herre Gud, ja!
402