»Nå, mor Karin,» började han, »törs hon inte titta på mig?»
Han var egentligen ditkommen för att höra hur de hade det i hans hem och om de väntade honom. De kunde ju veta, att han hade avtjänat straffet vid det här laget.
Gästgivarmor gav honom idel goda nyheter. Hans hustru hade varit duktig som en karl. Hon hade arrenderat bostället av den nya innehavaren, och allt hade lyckats väl för henne. Barnen voro friska, och det var en glädje att se dem. Och visst väntade de honom. Kaptenskan var en sträng fru, som aldrig talade om vad hon tänkte, men det visste gästgivarmor, att ingen hade fått äta med kapten Lennarts sked eller sitta i hans stol, medan han var borta. Nu på våren hade ingen dag gått, utan att hon hade kommit gående fram till stenen på toppen av Broby backar och sett nedåt vägen om han inte skulle komma. Och nya kläder hade hon lagat i ordning åt honom, hemmavävda kläder, på vilka hon själv hade gjort mesta arbetet. Se, på sådant kunde man veta, att han var väntad, om hon än ingenting sade.
»De tro det då inte?» sade kapten Lennart.
»Nej, kapten,» svarade bondkvinnan. »Ingen tror det.»
Då stannade kapten Lennart inte längre inne i stugan, då ville han gå hem.
Det hände sig, att han därutanför träffade kära gamla vänner. Kavaljererna på Ekeby voro just komna till gästgivargården. Sintram hade bjudit
