dem dit för att fira hans födelsedag. Och kavaljererna tvekade inte ett ögonblick att trycka straffångens hand och hälsa honom välkommen hem. Också Sintram gjorde det.
»Kära Lennart,» sade han, »var du viss, att Gud hade någon mening med det!»
»Hut, lymmel!» ropade kapten Lennart. »Tror du inte jag vet, att det inte var vår Herre, som räddade dig från stupstocken?»
De andra skrattade. Men Sintram blev inte det minsta ond. Han hade alls inte något emot, att man anspelade på hans förbund med den onde.
Ja, så togo de då kapten Lennart med sig in igen för att tömma ett välkomstglas med honom. Sedan kunde han strax gå vidare. Men då gick det honom illa. Han hade inte druckit sådana där förrädiska saker på fem år. Han hade kanske inte ätit på hela dagen, och han var utmattad av sin långa vandring. Följaktligen blev han yr i huvudet av ett par glas.
Då kavaljererna hade fått honom så långt, att han inte mer rätt visste vad han gjorde, tvingade de i honom glas på glas, och de menade intet ont därmed, det var idel välmening mot honom, som ingenting gott hade smakat på fem år.
Eljest var han en den nyktraste man. Nu kan man också tänka, att han inte hade haft för avsikt att berusa sig, han skulle ju gå hem till hustru och barn. Men i stället blev han liggande på bänken i krogrummet och somnade där.
Som han nu låg där, frestande medvetslös, tog
404
