såg vad han såg. Ty honom var inte givet att se grönskande skördar spira upp på egen åker, inte att vid egen härd vakta de glödande kolens slocknande, inte att känna sina barns mjuka händer lägga sig i hans, inte att äga en from hustru till sitt stöd. Kanske var det väl för honom, vars sinne tyngdes av djup sorg, att andra funnos, åt vilka han kunde skänka tröst i deras fattigdom. Kanske var det väl för honom, att detta var en så bitter tid, då naturens karghet hade hemsökt det fattigare folket med brist, och då många, som voro lyckligare lottade, gjort sitt till att fördärva det,
Kapten Lennart stod där på Broby backar och började tänka, att Gud måhända behövde honom.
Det är att märka, att kavaljererna sedermera inte alls kunde förstå vad skuld de hade i kaptenskans hårdhet. Sintram teg. Över nejden gick mycket tadlande tal om hustrun, som hade varit för stolt att ta emot en så god man. Man sade, att envar, som försökte tala vid henne om mannen, blev tvärt avbruten. Hon tålde inte att höra hans namn nämnas. Kapten Lennart gjorde intet för att komma henne på andra tankar.
Det var en dag senare.
En gammal bonde ligger på dödsbädden i Högbergsbyn. Han har tagit sakramentet, och hans livs krafter äro utnötta, han måste dö.
Rastlös såsom en, den där skall börja en lång resa, låter han flytta sin bädd från köket till stugan och från stugan till köket. Härav förstår man, mer
