än av tunga rosslingar och bristande blick, att hans stund har kommit.
Runtom honom stå hans hustru, hans barn och tjänare. Han har varit lyckosam, rik, ansedd. Hans dödsbädd är inte övergiven. Otåliga främlingar omgiva honom inte i hans sista stund. Den gamle mannen talar om sig själv, som stode han inför Guds ansikte, och med täta suckar och bekräftande ord bära de omkringstående honom vittne, att hans tal är sanning.
»Jag har varit en flitig arbetare och en god husbonde,» säger han. »Jag har hållit min hustru kär som min högra hand. Jag har inte låtit mina barn växa upp utan tukt och vård. Jag har inte supit. Jag har inte flyttat råmärken. Jag har inte drivit på hästen i uppförsbackarna. Jag har inte låtit korna svälta om vintern. Jag har inte låtit fåren plågas i sin ull om sommaren.»
Och runtom honom upprepa de gråtande tjänarna som ett eko: »Han har varit en god husbonde. O, Herre Gud! Han har inte drivit på hästen i backarna, inte låtit fåren svettas i sin ull om sommaren.»
Men genom dörren har helt oförmärkt en fattig man kommit in för att begära ett mål mat. Även han hör den döendes ord, där han står tyst nere vid dörren.
Och den sjuke fortsätter: »Jag har röjt skog, jag har torrlagt äng. Jag körde plogen i räta fåror. Jag byggde ladan tredubbelt större för tredubbelt större skörd än i mina fäders tid. Jag lät av blanka
410
