folket råg och potatis. Sintram tog väl emot honom: han förde honom med sig upp på stora, välförsedda spannmålsbodar och ned i källare, där potatis av fjolårets skörd ännu fanns kvar, och lät honom fylla alla de säckar och påsar han hade med sig.
Men då Sintram fick se den lilla ekan, fann han, att den var för liten för så stort lass. Den elake lät bära ned säckarna i en av sina stora båtar och lät sin dräng, starke Måns, ro den över sjön. Kapten Lennart hade endast den tomma ekan att sköta.
Han blev dock efter starke Måns, ty denne var en mästare i att ro och väldigt stark. Kapten Lennart sitter också och drömmer, medan han far fram över den vackra sjön, och han tänker på de små sädeskornens underliga öden. Nu skola de kastas ut på den svarta askjorden mittibland stenar och stubbar, men de skola nog gro och slå rot i vildmarken. Han tänker på de mjuka, klargröna strån, som skola kläda jorden, och i tankarna böjer han sig ned och smeker de mjuka topparna. Och så besinnar han hur höst och vinter skola gå fram över dessa svaga små stackare och hur de ändå skola vara friska och modiga, när våren kommer och de få börja växa på allvar. Så glädes hans gamla soldathjärta vid tanken på de styva stråen, som skola stå raka och flera alnar höga med spetsiga ax i topparna. Pistillernas små fjäderbuskar skola darra, ståndarnas krut skall ryka ända upp mot skogstopparna, och så skola under synbar strid
414
