och ängslan axen mättas med mjuk, söt kärna. Och sedan, då lien går fram och stråen falla och slagan börjar dåna över dem, då kvarnen får mala kärnorna till mjöl och mjölet bakas till bröd, ack, hur mycken hunger skall inte då varda mättad av sädeskornen i båten framför honom!
Sintrams dräng lade till vid Gurlitafolkets båtplats, och många hungriga människor kommo ned till båten. Då sade karlen, såsom hans husbonde hade befallt honom:
»Brukspatron skickar er här malt och säd, bönder. Han har hört, att ni är utan brännvin.»
Då blevo människorna som galna. De rusade ned till båten och sprungo ut i vattnet för att rycka till sig påsar och säckar, men sådant hade visst inte varit kapten Lennarts mening. Han var nu framme, också han, och han blev vred, då han såg folkets tilltag. Han ville ha potatisen till mat och rågen till sådd. Malt hade han aldrig tänkt på att begära.
Han skrek åt folket att låta säckarna vara, men de lydde inte.
»Må rågen bli till sand i er mun och potatisen till sten i er strupe!» ropade han då, ty han var högst förbittrad över att de ryckte till sig säden.
I samma ögonblick såg det ut, som om kapten Lennart skulle ha gjort ett under. Två kvinnor, som sletos om en påse, ryckte ett hål i den och funno bara sand. Karlarna, som hade lyft upp potatissäckarna, kände hur de tyngde, som om de vore fyllda med sten.