ställen kan rulla sig i strandbräddens mjuka sand. Men det lönar sig inte, att den försöker beklaga sig.
»Var du glad, att vi stå här!» säga bergen. »Tänk på tiden före jul, då de dödkalla dimmorna dag efter dag rulla fram över Löven! Vi göra god tjänst, där vi stå.»
Slätten klagar över att den har liten plats och dålig utsikt.
»Du är dum,» svara bergen, »du skulle bara känna, hur det blåser härnere vid sjön. Det behövs, minst sagt, en gråstensrygg och en granpäls för att stå ut med sådant. Och för resten kan du vara nöjd med att titta på oss.»
Ja, titta på bergen, det är just vad slätten gör. Den känner väl alla de underliga skiftningar av ljus och skugga, som draga fram över dem. Den vet hur de i middagsbelysning sjunka ned mot horisonten, låga och svagt ljusblå, och i morgon- eller aftonljus resa sig i vördnadsvärd höjd, klarblå som himlen i zenit. Stundom kan ljuset falla så skarpt över dem, att de bli gröna eller svartblå, och varje enskild fura, varje väg och klyfta syns på milslånga avstånd.
Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men då den får se sjön i sin vrede, då den fräser och spottar som en vildkatt, eller ser den betäckt av den kalla röken, som kommer sig därav, att sjörået sysslar med brygd och byk, då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen.
34
