Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/481

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

KYRKOGÅRDEN

DET VAR en skön afton i augusti. Löven låg spegelklar, solrök skylde bergen, svalkan var kommen.

Då kom Beerencreutz, översten med de vita mustascherna, kortväxt, kämpastark och med killeleken i bakfickan, vandrande ned till sjöstranden och tog plats i en flatbottnad eka. Med honom följde major Anders Fuchs, hans gamla vapenbroder, och den lille Ruster, flöjtspelaren, som hade varit trumslagare vid Värmlands jägare och i många år hade följt översten som hans vän och tjänare.

På sjöns andra strand ligger kyrkogården, Svartsjö sockens ovårdade kyrkogård, glest besatt med sneda, rasslande järnkors, tuvig som en aldrig plöjd äng, beväxt av starr och randigt människogräs, som har blivit ditsått för att påminna därom, att ingen människas liv är den andras likt, utan skiftar som gräsets blad. Där finnas inga grusade gångar, inga skuggande träd utom den stora linden på en gam-

27.417