»Synd och skam är det, att en sådan karl skall ligga härutanför,» säger den store björnjägaren Anders Fuchs och sätter sig vid hans sida.
Men den lille Ruster, flöjtspelaren, talar med rörd stämma, medan tårar flitigt droppa ned ur hans små röda ögon.
»Näst er, överste, näst er var han den yppersta man jag har känt.»
Dessa tre värdiga män sitta nu kring graven och dela ut korten med allvar och nit.
Jag ser ut över världen, jag ser många gravar. Där vilar den väldige, tyngd av marmor. Sorgmarschen dånar över honom. Fanor sänkas över graven. Jag ser deras gravar, som mycket ha älskats. Blommor, vätta av tårar, smekta av kyssar, vila lätt på deras gröna mattor. Glömda gravar ser jag, förmätna gravar, ljugande viloställen och andra, som intet säga, men aldrig förr såg jag den svart- och vitrutiga Kille och Blaren med bjällran i mössan bjudas en gravens gäst till fägnad.
»Johan Fredrik har vunnit,» säger översten stolt. »Visste jag inte det! Jag har lärt honom spela. Ja, nu äro vi döda, vi tre, och han ensam i livet.»
Därmed samlar han korten tillhopa, reser sig och drager, följd av de andra, tillbaka till Ekeby.
Nu må väl den döde ändå ha vetat och känt, att inte alla ha glömt honom eller hans övergivna grav. Underlig hyllning bringa förvildade hjärtan dem de älska, men den, som ligger utanför muren, han, vars döda kropp inte har kunnat få ro i vigd
420
