GAMLA VISOR
MARIANNE SINCLAIRE satt en stilla eftermiddag i slutet av augusti i sitt rum och ordnade sina brev och andra papper.
Runtom henne var oreda. Stora läderkappsäckar och järnbeslagna vagnslådor voro indragna i rummet. Hennes kläder betäckte stolar och soffor. Ur vindar och skåp och ur de betsade dragkistornas lådor var allt framdraget, siden och linne blänkte, smycken voro utlagda för att fejas, schalar och pälsverk skulle väljas och besiktigas.
Marianne höll på att rusta sig för en lång resa. Ovisst var om hon någonsin mer skulle vända om hem. Hon stod vid en vändpunkt i sitt liv och brände därför en mängd gamla brev och dagböcker. Hon ville inte tyngas av det förflutnas minnen.
Som hon nu sitter där, får hon en bunt gamla verser under händerna. Det var avskrifter av gamla folkvisor, som hennes mor hade brukat sjunga för henne, då hon var liten. Hon löste upp snöret, som sammanhöll dem, och började läsa.
Hon log vemodigt, då hon hade läst en stund.
422
