Underlig visdom förkunnade henne de gamla visorna:
Tro inte lyckan, tro inte lyckans tecken, tro inte på rosor och däjeliga blad!
Tro inte skrattet! sade de. Se, den sköna jungfru Valborg åker i gyllene karm, och hennes läppar le, men hon är så sorgefull, som om hovar och hjul skulle gå fram över hennes livs lycka.
Tro inte dansen! sade de. Mången fot svingar lätt över bonad tilja, medan sinnet är tungt som bly. Lustig och yr var liten Kerstin i dansen, medan hon dansade bort sitt unga liv.
Tro inte skämtet! sade de. Mången går till bords med skämtande läppar, medan hon vill dö av sorg. Där sitter den unga Adeline och låter på lek bjuda sig hertig Fröjdenborgs hjärta, viss, att det är den synen hon behöver för att få kraft att dö.
O, ni gamla visor, på vad skall man tro, på tårar och sorg?
Lätt tvingas sorgefull mun att le, men den, som är glad, kan inte gråta. På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga, det beståndande, hon är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken.
Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg.
»O, ni tröstlösa,» sade Marianne, »hur kommer inte er gamla visdom till korta inför livets fullhet!»
Hon gick fram till fönstret och såg ut i trädgården, där hennes föräldrar lustvandrade. De
