Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/488

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

gingo upp och ned på de breda gångarna och talade om allt, som mötte deras ögon, om markens gräs och himmelens fåglar.

»Se,» sade Marianne, »där går nu ett hjärta och suckar av sorg, medan det aldrig har varit så lyckligt förr!»

Och hon tänkte med ens, att kanske allting till sist låg hos människan själv, att sorg och glädje blott berodde av hennes olika sätt att se tingen. Hon frågade sig om det var lycka eller olycka, som hade gått över henne detta året. Hon visste det knappt själv.

Hon hade genomlevat bittra tider. Hennes själ hade varit sjuk. Hon hade varit böjd till jorden under sin djupa förnedring. Ty då hon hade kommit åter till sitt hem, hade hon sagt till sig själv: »Jag vill inte minnas något ont om min far.» Men så sade inte hennes hjärta. »Han har gjort mig så dödlig sorg,» sade det, »han har skilt mig från den jag älskade, han har bragt mig till förtvivlan, då han slog mor. Jag önskar honom inget ont, men jag är rädd för honom.» Och så märkte hon hur hon måste tvinga sig för att kunna sitta stilla, då hennes far satte sig bredvid henne. Hon ville bara fly från honom. Hon försökte att bemanna sig, hon talade med honom som vanligt och var nästan ständigt i hans sällskap. Behärska sig kunde hon, men hon led outsägligt. Hon slutade med att avsky allt hos honom: hans grova, starka röst, hans tunga gång, hans stora händer, hela den väldiga kämpagestalten. Hon önskade honom intet ont, hon


424