Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Människor ha från urminnes tid odlat den härliga slätten, och där har blivit en stor bygd. Varhelst en å med sin vitskummiga fors kastar sig utför strandsluttningen, där uppkommo bruk och kvarnar. På de ljusa, öppna platserna, där slätten kommer fram till sjön, blevo kyrkor och prästgårdar byggda, men i dalkanterna, halvvägs uppåt sluttningen, på stenbunden mark, där säden inte trives, ligga böndernas gårdar och officersboställena och en och annan herrgård.

Dock må man märka, att på tjugutalet var inte trakten på långt när så uppodlad som nu. Skog och sjö och mosse var då mycket, som nu kan odlas. Folket var inte heller så talrikt och vann sitt uppehälle dels genom körslor och dagsverken vid de många bruken, dels genom att arbeta på främmande orter; åkerbruket kunde inte föda dem. På den tiden klädde sig slättens invånare i hemvävda kläder, åto havrebröd och nöjde sig med en dagspenning av tolv skilling. Nöden var stor bland många av dem, men den blev ofta lindrad av ett lätt och glatt sinnelag och av en medfödd händighet och duglighet.

Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i dag kraftigt, modigt och väl begåvat. Nu har det ock gjort stora framsteg både i välmåga och bildning.

Må allt gå dem väl, som bo däruppe vid den långa sjön och de blå bergen! Det är några av deras minnen jag nu skall skildra.


35