ville inte skada honom, men hon kunde inte mer nalkas honom utan att erfara en känsla av rädsla och avsky. Hennes kuvade hjärta hämnade sig. »Du lät mig inte älska,» sade det, »men jag är ändå din herre, du skall sluta med att hata.»
Van, som hon var, att ge akt på allt, som rörde sig inom henne, märkte hon väl hur denna avsky blev allt djupare, hur den växte för varje dag. På samma gång var det, som om hon nu skulle vara för evigt fastbunden vid hemmet. Hon förstod, att det skulle vara bäst, om hon reste ut bland människor, men därtill kunde hon inte förmå sig nu efter sjukdomen. Det skulle aldrig komma någon lindring i allt detta. Hon skulle bara bli alltmer plågad, och en dag skulle hennes självbehärskning ge vika, och hon skulle bryta ut mot sin far och visa honom sitt hjärtas bitterhet, och så skulle det bli strid och olycka.
Så hade våren och försommaren gått. I juli hade hon förlovat sig med baron Adrian för att kunna få ett eget hem.
En skön förmiddag hade baron Adrian sprängt in på gården, ridande på en präktig häst. Hans husarjacka hade lyst i solen, hans sporrar och sabel och gehäng hade glittrat och strålat, för att inte tala om hans eget friska ansikte och leende ögon. Melchior Sinclaire hade själv stått på trappan och tagit emot honom, då han kom. Marianne hade suttit vid fönstret och sytt. Hon hade sett honom komma och hörde nu varje ord, som han talade med hennes far.
