»Goddag, riddar Solsken!» ropade brukspatronen emot honom. »Tusan så grann du är! Du är väl inte ute på friarfärd heller?»
»Jojo män, farbror, det är just vad jag är,» svarade han och skrattade.
»Är det ingen skam i dig, pojke? Vad har du att föda hustru med?»
»Ingenting, farbror. Hade jag något, skulle tusan gifta sig.»
»Säger du det, säger du det, riddar Solsken. Men den där granna jackan, den har du haft råd att skaffa dig ändå.»
»På kredit, farbror.»
»Och hästen du rider på, den är värd mycket pengar den, skall jag säga gunstig junkern. Var har du fått den ifrån?»
»Hästen är inte min, farbror.»
Detta var mer än den store brukspatronen kunde motstå. »Gud vare med dig, pojke!» sade han. »Du behöver nog en fru, som har något. Kan du få Marianne, så ta henne!»
På så sätt hade allt blivit klart dem emellan, innan baron Adrian hade kommit av hästen en gång. Men Melchior Sinclaire visste nog vad han gjorde, ty baron Adrian var en bra karl.
Sedan hade friaren kommit in till Marianne och genast stormat fram med sitt ärende.
»Å, Marianne, kära Marianne! Jag har talat vid farbror redan. Jag vill så gärna ha dig till hustru. Säg, att du vill, Marianne!»
Hon hade lockat fram sanningen. Gamle
426
