baron, hans far, hade varit åstad och låtit narra sig att köpa några tomma gruvor igen. Gamle baron hade köpt gruvor hela sitt liv, och aldrig hade det funnits något i dem. Hans mor var orolig, själv hade han kommit i skuld, och nu friade han till henne för att därmed rädda sitt fädernehem och sin husarjacka.
Hans hem var Hedeby säteri, det låg på andra sidan sjön, nästan mittemot Björne. Hon kände honom väl, de voro jämnåriga och lekkamrater.
»Du kan gärna gifta dig med mig, Marianne. Jag för ett så uselt liv. Jag får rida på lånade hästar och kan inte betala mina skräddarräkningar. Detta kan ju inte gå i längden. Jag blir tvungen att ta avsked, och då skjuter jag mig.»
»Men, Adrian, vad skulle det bli för ett äktenskap? Vi äro ju inte en smul förälskade i varandra.»
»Ja, vad kärlek beträffar, så bryr jag mig inte ett dugg om det skräpet,» hade han då förklarat. »Jag tycker om att rida en bra häst och att jaga, men jag är ingen kavaljer, jag, jag är en arbetare. Om jag bara kunde få pengar, så jag kunde överta gården därhemma och skaffa mamma lugna dar, så vore jag nöjd. Jag skulle både plöja och så, för jag tycker om arbete.»
Så hade han sett på henne med sina hederliga ögon, och hon visste, att han talade sanning, och att han var en man att lita på. Hon förlovade sig med honom, mest för att komma hemifrån, men också för att hon alltid hade tyckt bra om honom.
