Hon hade lärt att gå smygvägar, ljög, när det behövdes, och gjorde sig ofta dummare, än hon var, för att slippa förebråelser. I allt var hon ett mannens verk.
»Skulle mor sörja mycket, om far doge?» frågade Marianne.
»Marianne, du är ond på far. Du är alltid ond på honom. Varför kan inte allt bli bra nu, då du har fått en ny fästman?»
»Å, mor! Jag rår ju inte för det. Kan jag hjälpa, att jag ryser för honom? Ser då inte mor också hurudan han är? Varför skulle jag tycka om honom? Han är häftig, han är ohyfsad, han har pinat dig, så att du har blivit gammal i förtid. Varför skall han vara vår herre? Han bär sig ju åt som en galning. Varför skall jag ära och akta honom? Han är inte god, han är inte barmhärtig. Jag vet, att han är stark. Han kan slå ihjäl oss när som helst. Han kan kasta oss ut ur huset, när han vill. Är det därför jag skall älska honom?»
Men då hade fru Gustava inte alls varit densamma som förr. Hon hade fått kraft och mod och talat myndiga ord.
»Du skall akta dig, Marianne. Det synes mig nästan, som om din far hade rätt, när han stängde dig ute i vintras. Du skall få se, att du blir straffad för detta. Du skall lära dig att tåla utan att hata, Marianne, att lida utan att hämnas.»
»Å, mor, jag är så olycklig.»
