Strax därpå kom avgörandet. De hörde från förstugan dånet av ett tungt fall.
De fingo aldrig veta om Melchior Sinclaire hade stått på förstutrappan och genom den öppna salsdörren lyssnat till Mariannes ord eller om det var blotta kroppsansträngningen, som hade vållat slaganfallet. Då de kommo ut, låg han avsvimmad. Om anledningen vågade de aldrig sedermera fråga honom. Han själv lät inte någonsin märka, att han hade hört något. Marianne vågade aldrig tänka ut den tanken, att hon ofrivilligt hade hämnat sig. Men åsynen av fadern, liggande där på denna samma trappa, där hon hade lärt att hata honom, tog på en gång bitterheten ur hennes hjärta.
Han återfick snart medvetandet, och då han hade hållit sig stilla ett par dagar, var han sig lik — och dock inte alls sig lik.
Marianne såg föräldrarna tillsammans genomvandra trädgården. Så var det alltid nu. Han gick aldrig ut ensam, for inte någonsin mera bort, knotade över främmande och över allt, som skilde honom från hans hustru. Ålderdomen hade kommit över honom. Han kunde inte förmå sig att skriva ett brev. Hans hustru måste göra det. Han beslöt aldrig något på egen hand, utan frågade henne om allt och lät det bli, som hon bestämde. Och han var alltid blid och vänlig. Han märkte själv den förändring, som hade kommit över honom, och hur lycklig hans hustru var. »Hon har det
432
