bra nu,» sade han en dag till Marianne och pekade på fru Gustava.
»Å kära Melchior,» utbrast hon då, »nog vet du, att jag hellre ville, att du skulle bli frisk igen.»
Och det önskade hon väl. Det var hennes fröjd att tala om den store brukspatronen, sådan han var i sin styrkas dagar. Hon berättade hur han stod ut i sus och dus lika bra som någon av Ekeby kavaljerer, hur han gjorde affärer och förtjänade mycket pengar, just då hon trodde, att han i sin vildhet skulle bringa dem från hus och gård. Men Marianne visste, att hon var lycklig trots all sin klagan. Att få vara allt för den mannen, det var ju nog för henne. De sågo båda gamla ut, brutna i förtid. Marianne trodde, att hon kunde se deras kommande liv. Han skulle så småningom bli allt svagare, slaganfallen skulle komma och göra honom allt hjälplösare, och hon skulle gå och vakta honom, till dess döden skilde dem åt. Men slutet kunde ju vara långt avlägset. Fru Gustava skulle få ha sin lycka i ro ännu en tid. Det måste bli så, tyckte Marianne. Livet stod i skuld till henne.
Också för henne själv hade det blivit bättre. Ingen ängslande förtvivlan tvang henne att gifta sig för att få en annan herre. Hennes sårade hjärta hade fått ro. Hatet hade brusat fram där likaväl som kärleken, men hon tänkte inte mer på de lidanden detta hade kostat henne. Hon måste erkänna, att hon var en sannare, rikare, högre människa än förr. Vad kunde hon då önska ogjort av det, som hade skett? Var det då så, att allt lidande var ett
