gott? Kunde allt vändas till lycka? Hon hade börjat att hålla allt det för gott, som kunde bidraga att utveckla henne till en högre grad av mänsklighet. De gamla visorna hade inte rätt. Sorgen var inte det enda beståndande. Hon skulle nu resa och se sig om för att finna någon plats, där hon behövdes. Om hennes far hade varit vid sitt gamla lynne, skulle han aldrig ha tillåtit henne att slå upp förlovningen. Nu hade fru Gustava bemedlat saken. Marianne hade till och med fått rättighet att lämna baron Adrian den penninghjälp han behövde.
Också på honom kunde hon tänka med glädje. Hon skulle ju bli fri från honom. Han hade i sin käckhet och levnadslust alltid påmint henne om Gösta, nu skulle hon få se honom glad igen. Han skulle åter bli denna solskenets ryttare, som hade kommit i sin glans till hennes fars gård. Hon skulle skaffa honom jord, där han fick plöja och gräva, så mycket hans hjärta begärde, och hon skulle få se honom föra en vacker brud till altaret.
Under sådana tankar sätter hon sig ned och skriver för att återge honom friheten. Hon skriver mjuka, intalande ord, förstånd, inlindat i skämt, och ändå så, att han måste förstå hur allvarligt hon menar.
Medan hon skriver, höras hästhovar slå mot vägen.
»Min kära riddar Solsken,» tänker hon, »detta är sista gången.»
Baron Adrian kommer strax därpå rätt in i hennes rum.
434
