Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/502

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

kraft, som utgick från henne, om hur han hade blygts över vad han hade sagt under deras första samtal. Han hade inte då vetat vilken makt hon hade. Å, ingen man kunde komma i hennes närhet utan att älska henne, men hon hade skrämt honom; han hade känt sig så underligt kuvad.

Det var inte lycka, inte olycka, men hon skulle försöka leva med den mannen.

Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.


436