DÖDEN BEFRIAREN
MIN BLEKA VÄN, döden befriaren, kom i augusti, då nätterna voro bleka av månsken, till kapten Ugglas hem. Men han vågade inte gå direkt in i det gästfria hemmet, ty få äro de, som älska honom.
Min bleka vän, döden befriaren, har ett modigt hjärta. Hans lust är att rida genom luften, buren på glödande kanonkulor. Han tar den fräsande granaten på nacken och skrattar, då den brister och skärvorna flyga. Han svänger om i spökdansen på kyrkogårdarna och skyr inte sjukhusets pestsalar, men han bävar vid den rättsinniges tröskel, vid den godes port. Ty han vill inte hälsas av gråt, utan av stilla glädje, han, som befriar andarna ur smärtornas bojor, han, som befriar andarna ur tyngande stoft och låter dem pröva det fria, härliga livet i rymderna.
I den gamla lunden bakom boningshuset, där än i dag smala, vitstammiga björkar trängas om
