Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/506

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I den natten hörde kaptenskan, som låg vaken, knackningar på fönsterbrädet, och hon reste sig i sängen och frågade:

»Vem är det, som knackar?»

Och de gamla förtälja, att döden svarade henne: »Det är döden, som knackar.»

Då steg hon upp, öppnade sitt fönster och såg läderlappar och ugglor fladdra i månskenet, men döden såg hon inte.

»Kom,» sade hon halvhögt, »vän och befriare! Varför har du dröjt så länge? Jag har väntat, jag har kallat. Kom och förlossa min son!»

Då gled döden in i huset, glad som ett stackars avsatt majestät, som i ålderdomens skröplighet återfår sin krona, glad som ett barn, då det kallas till lek.

Dagen därpå satte sig kaptenskan vid sin sons sjukbädd och talade med honom om de frigjorda andarnas salighet och deras härliga liv.

»De arbeta,» sade hon, »de verka. Vilka konstnärer, min son, vilka konstnärer! När du kommer ibland dem, säg, vad skall du då bli? En av de bildhuggare utan mejsel, som skapa rosor och liljor, en av aftonrodnadens mästare. Och när solen går ned som fagrast, skall jag sitta och tänka: detta har Ferdinand gjort.

Min kära gosse, tänk så mycket att se, så mycket att göra! Tänk på alla dessa frön, som om våren skola väckas till liv, dessa stormar, som skola styras, dessa drömmar, som skola avsändas! Och


440