tänk på dessa långa resor genom rymden från värld till värld!
Kom ihåg mig, gossen min, när du får se så mycket skönt! Din stackars mor har aldrig sett något annat än Värmland, hon.
Men en dag stiger du inför vår Herre och ber honom, att han skall låta dig få en av de små världar, som rulla omkring i rymden, och han ger dig den. Då du får den, är den kall och mörk, full av avgrunder och klippor, och där finnas varken blommor eller djur. Men du arbetar på den stjärnan, som Gud har givit dig. Du för dit ljus och värme och luft, du skaffar dit örter och näktergalar och klarögda gazeller, du låter forsar störta ned i avgrunderna, du uppreser bergen och besår slätterna med rödaste rosor. Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar, i en glimmande guldvagn, min Ferdinand.
Och min fattiga, oroliga själ blir upptagen i din vagn och får sitta vid din sida, ärad som en drottning. Sedan åka vi genom rymden förbi de skimrande världarna, och då vi komma nära dessa himlens gårdar och de bli allt härligare och härligare, då frågar jag, som inte bättre förstår: ’Skola vi inte stanna här eller här?’
Men du skrattar tyst för dig själv och eggar fågelspannet. Äntligen komma vi till den minsta av världarna, men den skönaste av alla jag har sett,
