och där stanna vi utanför ett gyllene slott, och du låter mig träda in i glädjens eviga hem.
Där äro visthusen fyllda och bokskåpen. Granskogen står inte där, som här på Berga, och skymmer bort den sköna världen, utan jag ser ut över vida hav och soliga slätter, och tusen år äro såsom en dag.»
Så dog Ferdinand, tjusad av ljusa syner, leende mot framtidens härlighet.
Min bleka vän, döden befriaren, hade aldrig varit med om något så ljuvligt. Ty visst funnos de, som gräto vid Ferdinand Ugglas dödsbädd, men den sjuke själv log mot mannen med lien, då denne tog plats på sängkanten, och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna som efter ljuv musik. Hon bävade för att döden inte skulle mäkta fullgöra sitt värv, och när allt var slut, trängde tårar fram i hennes ögon, men det var tårar av glädje, som föllo på hennes sons stelnade ansikte.
Aldrig hade min bleka vän blivit så firad som på Ferdinand Ugglas begravning. Om han hade vågat visa sig, skulle han ha kommit i fjädersmyckad barett och guldstickad mantel och dansat före liktåget uppför kyrkogårdsgången, men nu satt han, den gamle ensamme, hopkrupen på kyrkogårdsmuren med sin gamla svarta kappa på sig och såg tåget komma.
O, det var en underlig likfärd! Sol och ljusa skyar gjorde dagen glad, långa rader av rågskylar prydde fälten, astrakanerna i prostgårdsträdgården
442
