härdat att mista dig, men sedan han hade lärt känna dig, sådan du nu är, hade han inte haft kraft därtill.
Vet det, Anna Stjärnhök, som i dag har tagit på din bruddräkt för att följa min son, att om han hade, levat, då hade du aldrig fått följa honom i den skruden till Bro kyrka, för du älskade honom inte.
Jag såg det: du kom bara av barmhärtighet, för du ville lindra vår hårda lott. Du älskade honom inte. Tror du inte, att jag känner kärleken, att jag ser honom, där han finns, och förstår, när han fattas? Då tänkte jag: måtte Gud ta min sons liv, innan han har fått sina ögon öppnade!
O, att du hade älskat honom! O, att du aldrig hade kommit till oss och förljuvat vårt liv, då du inte älskade honom! Jag kände min plikt. Om han inte hade dött, hade jag måst säga honom, att du inte älskade honom, att du ville gifta dig med honom, därför att du var barmhärtigheten själv. Jag hade måst tvinga honom att ge dig fri, och sedan hade hans livs lycka varit förspilld. Ser du, därför bad jag Gud, att han skulle få dö, så att jag inte skulle behöva störa hans hjärtas oro. Och jag har glatt mig över hans sjunkande kinder, fröjdats över hans rosslande andedräkt, bävat för att döden inte skulle fullgöra sitt värv.»
Hon tystnade och väntade på ett svar, men Anna Stjärnhök kunde inte ännu tala, hon lyssnade ännu till många röster i själens djup.
Då utbrast kaptenskan i förtvivlan:
446
