inte vara så olycksbringande i andra trakter som i Värmland. Men där hade våren kommit sent. Gräset var inte långt hunnet och kunde aldrig växa ut. Rågen blev utan näring, just då den skulle samla mat i axen. Vårsäden, av vilken det mesta brödet bakades då för tiden, bar tunna små vippor på kvartershöga strån. De sent sådda rovorna kunde aldrig gro, inte en gång potatisen mäktade suga näring ur denna förstenade jord.
Under sådana år börja de ängslas borta i skogshyddorna, och från bergen stiger skräcken ned till det lugnare folket på slättbygden.
»Det är någon, som Guds hand söker,» säger folket.
Och envar slår sig för sitt bröst och säger: »Är det mig? O, moder, o, natur, är det mig? Är det av fasa för mig, som regnet håller sig fjärran? Är det i vrede mot mig, som den stränga jorden förtorkas och hårdnar? Och detta eviga solsken, strömmar det i sin blidhet varje dag från en molnfri himmel för att hopa de glödande kolen på mitt huvud? Eller om det inte är mig, vem är det, som Guds hand söker?»
Medan rågkornen förtvina i de små axen, medan potatisen inte kan samla näring ur jorden, medan boskapen med röda ögon och flämtande av hetta tränger ihop sig kring de sinande källorna, medan ångesten för framtiden sammanpressar hjärtat, går underligt tal genom nejden.
»Sådan hemsökelse sker inte utan orsak,» säger folket. »Vem är det, som Guds hand söker?»
