»Om han inte samlade, skulle han dricka,» svarar den gamle, »han ser så mycket elände.»
»Eller bli slö och lat och förlora all kraft. Det är farligt att komma ditupp för den, som inte är född där.»
»Han måste göra sig hård för att samla. Han låtsar det först, sedan blir det en vana.»
»Han måste vara hård både mot sig själv och andra,» fortsätter Gösta. »Det är svårt att samla. Han måste tåla hat och förakt, han måste frysa och svälta och förhärda sitt hjärta: det är nästan, som om han glömde varför han började spara.»
Brobyprästen såg skyggt på honom. Han undrade om Gösta satt där och gjorde narr av honom. Men Gösta var bara iver och allvar. Det var, som om han talade sin egen sak.
»Det har gått så med mig,» säger den gamle stilla.
»Men Gud skyddar honom,» infaller Gösta. »Han uppväcker hos honom hans ungdoms tankar, när han har samlat nog. Han ger prästen ett tecken, när Guds folk behöver honom.»
»Men om prästen inte lyder tecknet, Gösta Berling?»
»Han kan inte motstå det,» säger Gösta och småler glatt. »Han lockas så ljuvligt av tanken på de varma hyddorna, som han skall hjälpa de fattiga att bygga.»
Prästen ser ned på de små byggnader han har suttit och uppfört av skamhögens stickor. Ju längre
