han talar med Gösta, dess mer blir han övertygad om att denne har rätt. Han hade alltid haft denna tanke på att göra gott en gång, då han hade fått nog. Han hakar sig fast vid detta: naturligtvis hade han haft denna tanke.
»Varför bygger han då aldrig upp hyddorna?» frågar han skyggt.
»Han blyges. Mången kunde tro, att han av fruktan för folket gjorde vad han alltid hade ämnat göra.»
»Han kan inte tåla att bli tvingad, så är det.»
»Han kan dock hjälpa i löndom. Det behövs mycken hjälp i år. Han kan skaffa sig någon, som delar ut hans gåvor. Jag förstår meningen med alltsammans!» utbrister Gösta, och hans ögon stråla. »I år skola tusenden få sitt bröd av den, som de överhölja med förbannelser.»
»Så skall det bli, Gösta.»
Det kom ett rus över dessa två, som så litet hade kunnat fylla det kall de hade valt sig. Deras ynglingaålders lust att tjäna Gud och människor var över dem. De frossade i de välgärningar de skulle utföra. Gösta skulle bli prästens hjälpare.
»Vi skola skaffa bröd nu för det första,» säger prästen.
»Vi skola skaffa skollärare. Vi skola få hit lantmätare, som skifta jorden. Sedan skall folket få lära att sköta åkern och vårda kreaturen.»
»Vi skola bygga väg och bryta ny bygd.»
»Vi skola bygga slussar nere vid Bergs forsar, så att det blir öppen väg mellan Löven och Vänern.»
462
