»All den rikedom, som finns i skogen, skall bli till dubbel välsignelse, då vägen är öppnad till havet.»
»Ert huvud skall tyngas av välsignelser!» utbrister Gösta.
Prästen ser upp. De läsa i varandras ögon samma lågande hänförelse.
Men i detsamma dragas bådas blickar till skamhögen.
»Gösta,» säger den gamle, »allt detta behövde en frisk mans krafter, men jag håller på att dö. Du ser vad som dödar mig.»
»Skaffa bort den!»
»Hur, Gösta Berling?»
Gösta träder tätt intill honom och ser honom skarpt in i ögonen. »Bed Gud om regn!» säger han. »Pastorn skall predika nästa söndag. Bed då Gud om regn!»
Den gamla prästen sjunker ihop av förfäran.
»Om detta är allvar, om pastorn inte är den, som har dragit torkan över landet, om pastorn har velat tjäna den Högste med sin hårdhet, så bed Gud om regn! Det skall bli tecknet. Därav skola vi veta, om Gud vill vad vi vilja.»
Då Gösta åter reste utför Broby backar, förvånades han över sig själv och den hänförelse, som hade gripit honom. Men detta kunde dock bli ett skönt liv. Ja, men inte för honom. Däruppe ville de inte veta av hans tjänster.
