Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/535

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

första regndropparna mot de gröna fönsterrutorna, och människorna stormade alla ut för att se på regnet. Men de nöjde sig inte med att se: somliga gräto, andra skrattade, under det de läto det strida åskregnet strömma ned över sig. Ack, vad deras nöd hade varit stor! Vad de hade varit olyckliga! Men Gud är god. Gud låter regn falla. Vilken glädje, vilken glädje!

Brobyprästen var den ende, som inte kom ut i regnet. Han låg knäböjd framme vid altaret och reste sig inte. Glädjen var för häftig för honom. Han dog av fröjd.


30.465