den lille. Hon kunde föreställa sig huru drängar och pigor stego fram och betraktade honom.
»En sådan liten stackare!» sade de då alltid, och sedan kom det ständigt och ofelbart:
»Stackare dig, som inte har någon far!»
De klagade just inte över barnets skrik. De voro på visst sätt övertygade om att barn måste skrika, och, allt rätt betänkt, var barnet duktigt för sin ålder. Om det bara hade haft en far, skulle allt ha varit gott och väl, syntes det.
Modern låg och hörde på och undrade. Saken tycktes henne med ens otroligt viktig. Hur skulle han komma igenom livet, den lilla stackaren?
Hon hade gjort upp sina planer förut. Hon skulle stanna i bondgården första året. Sedan skulle hon hyra sig en kammare och förtjäna sitt bröd vid vävstolen. Hon ämnade själv förtjäna nog för att föda och kläda barnet. Hennes man kunde få fortfara att tro, att hon vore honom ovärdig. Hon hade tänkt, att barnet måhända skulle bli en bättre människa genom att uppfostras av henne ensam, än om en dum och högfärdig far skulle handleda det.
Men nu, sedan barnet var fött, kunde hon inte se saken så. Nu tyckte hon, att hon hade varit självisk. »Barnet måste ha en far,» sade hon till sig själv.
Om inte den lille hade varit en så ömklig stackare, om han hade kunnat äta och sova som andra barn, om inte huvudet ständigt hade sjunkit ned åt ena axeln, och om han inte varit så nära
468
