Nästa morgon måste bonden för hennes räkning fara till Ekeby och hämta Gösta Berling.
Gösta gjorde den tystlåtna mannen många frågor, men fick ingenting veta. Ja, grevinnan hade varit i hans hus hela sommaren. Hon hade varit frisk och arbetat. Nu var ett barn fött. Barnet var klent, men modern skulle snart vara frisk igen.
Gösta frågade om grevinnan visste, att äktenskapet hade blivit upplöst.
Ja, hon visste det nu. Hon hade fått veta det i går.
Och så länge färden varade, hade Gösta ömsom feber och frossa.
Vad ville hon honom? Varför skickade hon efter honom?
Han tänkte på sommarlivet däruppe vid Lövens strand. Med skämt och lek och lustpartier hade de låtit dagarna gå, och under tiden hade hon arbetat och lidit.
Aldrig hade han tänkt sig möjligheten att få återse henne. Ack, om han ändå hade vågat hoppas! Han skulle då ha trätt fram inför henne som en bättre man. Vad hade han nu att skåda tillbaka på annat än de vanliga dårskaperna?
Vid åttatiden på kvällen var han framme och fördes genast in till barnets mor. Det var skumt i rummet. Han kunde knappast se henne, där hon låg. Husmodern och husbonden kommo också in.
Nu må man veta, att hon, vars vita ansikte lyste emot honom ur skymningen, alltjämt var det högsta och renaste han visste, den skönaste själ,
