som hade iklätt sig jordiskt stoft. Då han nu åter erfor välsignelsen av hennes närvaro, hade han velat kasta sig ned på knä och tacka henne för att hon å nyo uppenbarade sig för honom, men han var så överväldigad av rörelse, att han ingenting kunde säga eller göra.
»Kära grevinna Elisabet!» utropade han blott.
»God afton, Gösta!»
Hon räckte honom sin hand, som åter tycktes ha blivit mjuk och genomskinlig. Hon låg tyst, medan han kämpade med sin rörelse.
Barnets mor skakades inte av några häftigt uppstormande känslor, då hon såg Gösta. Det förvånade henne bara, att han tycktes fästa mesta vikten vid henne, då han väl borde begripa, att det nu endast gällde barnet.
»Gösta,» sade hon milt, »du måste nu hjälpa mig, såsom du en gång lovade. Du vet, att min man har övergivit mig, så att mitt barn inte har någon far.»
»Ja, grevinna, men detta måste ju kunna ändras. Nu, då det finns ett barn, kan man helt visst tvinga greven att legalisera äktenskapet. Var viss på att jag skall hjälpa grevinnan!»
Grevinnan smålog. »Tror du, att jag vill tvinga mig på greve Dohna?»
Blodet rusade upp i Göstas huvud. Vad önskade hon då? Vad begärde hon av honom?
»Kom hit, Gösta!» sade hon och räckte åter ut handen. »Du får inte bli ond på mig för vad jag nu säger, men jag tänkte, att du, som är, som är…»
472
