»En avsatt präst, en dryckeskämpe, en kavaljer, Ebba Dohnas mördare, jag kan hela meritlistan…»
»Är du redan ond, Gösta?»
»Jag ville helst, att grevinnan inte sade något mer.»
Men barnets mor fortsatte:
»Det är mången, Gösta, som skulle ha velat bli din hustru för kärleks skull, men det är inte så med mig. Om jag älskade dig, skulle jag inte våga tala så, som jag nu talar. För min egen del skulle jag inte vilja be om sådant, Gösta, men, ser du, för barnets skull kan jag göra det. Du förstår säkert redan vad jag ämnar be dig om. Det är nog en stor förnedring för dig, eftersom jag är en ogift kvinna, som har ett barn. Jag tänkte inte på att du skulle vilja göra det, därför att du är sämre än andra, fast jo! jag tänkte också på det. Men mest tänkte jag på att du kunde vilja göra det, därför att du är god, Gösta, därför att du är en hjälte och kan uppoffra dig. Men det är kanske för mycket begärt. Sådant är måhända omöjligt för en man. Om du föraktar mig för mycket, om det är dig för motbjudande att nämnas som far för en annans barn, så säg det bara! Jag skall inte bli ond. Jag förstår nog, att detta är för mycket begärt, men barnet är så sjukt, Gösta. Det är så grymt, att man vid hans dop inte skall kunna nämna namnet på hans mors man.»
Han, som hörde på henne, erfor samma känsla, som då han den där vårdagen måste sätta henne i land och överlämna henne åt sitt öde. Nu måste
