»Jag kan inte ångra mig,» sade hon. »Tänk om mitt barn skulle dö, innan det har fått en far!»
Då tredje lysningsdagen kom, hade barnets mor redan flera dagar varit frisk och uppe. På eftermiddagen kom prosten till Ekeby och vigde henne vid Gösta Berling. Men det var ingen, som tänkte på att detta var ett bröllop. Inga gäster voro bjudna. Man skaffade blott barnet en far, ingenting annat.
Barnets mor strålade i en stilla glädje, som om hon hade nått ett stort mål i livet. Brudgummen var bedrövad. Han tänkte på hur hon kastade bort sin framtid i ett äktenskap med honom. Han märkte med förfäran hur han egentligen knappast fanns till för henne. Alla hennes tankar voro hos barnet.
Ett par dagar efteråt hade fadern och modern sorg. Barnet hade dött under ett krampanfall.
Det föreföll mången, som om barnets mor inte sörjde så häftigt och så djupt, som man hade väntat. Det låg en glans av triumf över henne. Det var, som om hon jublade över att hon hade fått kasta bort hela sin framtid för barnets skull. Då den lille kom upp till änglarna, skulle han dock minnas, att han på jorden hade haft en mor, som hade älskat honom.
Allt detta försiggick stilla och obemärkt. Då det lystes för Gösta Berling och Elisabet von
