Thurn nere i Svartsjö, visste de flesta inte ens vem bruden var. Prästerna och herrskaperna, som nog kände till saken, talade föga om den. Det var, som om de hade fruktat, att någon, som hade förlorat tron på samvetets makt, skulle illa uttyda den unga kvinnans handlingssätt. Man var så rädd, så rädd för att någon skulle komma och säga: »Se där, det var ändå så, att hon inte hade kunnat övervinna sin kärlek till Gösta! Nu har hon gift sig med honom under en skenfager förevändning.» Ack, de gamla voro alltjämt så rädda om den unga kvinnan. Aldrig kunde de tåla, att man om henne sade något ont. De ville knappast medge, att hon hade syndat. De ville inte se, att någon skuld fläckade denna själ, som var så rädd för det onda.
En annan stor händelse inträffade just då, som också gjorde, att Göstas giftermål blev föga omtalat.
Det hände sig, att major Samzelius träffades av en olycka. Han hade blivit allt mer och mer underlig och människoskygg. Han hade mest umgänge med djur och hade samlat sig en hel liten djurgård nere på Sjö.
Farlig var han också, ty han hade ständigt sin laddade bössa på sig och avlossade den gång på gång utan att ge alltför noga akt på vart han siktade. En dag blev han biten av en tam björn, som han hade skjutit på utan att vilja det. Det sårade djuret störtade sig på honom, där han stod tätt utanför gallret, och lyckades ge honom ett väldigt
476
