med marmorskiva och beslag av mörknad mässing. Han arbetar med iver och flit, ensam uppe i kavaljersflygeln.
O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark under den försvinnande sommarens sista dagar såsom de andra kavaljererna? Ingen, det vet du, dyrkar ostraffat vishetsgudinnan. Böjd är din rygg vid några och sextio år, håret, som skyler din hjässa, är inte ditt eget, rynkorna trängas i din panna, som välver sig över insjunkna ögonhålor, och ålderns förfall avtecknas i de tusen skrynklorna kring din tomma mun.
O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark? Döden skiljer dig blott dess förr vid din skrivpulpet, därför att du inte lät livet locka dig därifrån.
Farbror Eberhard stryker ett tjockt bläckstreck under sin sista rad. Ur pulpetens otaliga lådor drar han fram gulnade, fullklottrade luntor, alla de olika delarna av hans stora verk, detta verk, som skall bära Eberhard Berggrens namn genom tiderna. Men just då han har staplat lunta på lunta och stirrar på dem i tyst förtjusning, öppnas dörren, och in träder den unga grevinnan.
Där är hon, de gamla herrarnas unga härskarinna! Hon, som de tjäna och dyrka mer, än farföräldrarna tjäna och dyrka den första sonsonen. Där är hon, som de ha funnit i fattigdom och sjukdom och nu ha skänkt all världens härlighet, liksom sagans kung gjorde med den fattiga sköna han hittade i skogen. Det är för henne, som nu
480
