Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/557

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Intet gott, intet ont, intet mål, intet hopp?»

»Intet.»

Den unga kvinnan stiger fram till fönstret. Hon ser ut över höstens gulnade löv, över georginer och astrar, som med tunga huvuden hänga på av höstvinden brutna stjälkar. Hon ser Lövens svarta vågor, höstens mörka stormhimmel, och för en stund hänger hon sig åt förnekelsen.

»Farbror Eberhard,» säger hon, »vad världen är grå och ful, vad allt är gagnlöst! Jag vill lägga mig ner att dö.»

Men då hör hon liksom en jämmer i sin själ. Livets starka krafter och de sjudande känslorna ropa högt efter lyckan att leva.

»Finns då intet,» utbrister hon, »som kan ge livet fägring, sedan ni har tagit ifrån mig Gud och odödlighet?»

»Arbetet,» svarar gubben.

Men hon ser åter ut, och en känsla av förakt för denna arma visdom smyger sig över henne. Det outgrundliga reser sig framför henne, hon känner anden boende i allt, hon förnimmer makten, som ligger bunden i skenbart död materia, men som kan utveckla sig i tusenfaldigt skiftande liv. Med svindlande tanke söker hon efter namn för Guds andes närvaro i naturen.

»O, farbror Eberhard,» säger hon, »vad är arbetet? Är det en gud? Äger det i sig själv ett mål? Nämn ett annat!»

»Jag vet intet annat, svarar gubben.


483